Aug 31

Våra dagar känns lättare och lättare. Med bara tio mil kvar till kapstaden bestämde sig därför Malin för att liten omväg för att klappa Geparder. Malin kan det där med att klappa katt och geparden Joseph började direkt rulla runt för att få klapp lite överallt – något som gjorde att skötarna fick en väldig fart med att få ut folk ur hans inhängnad.

Malin med gepard

När vi väl hittat boende i Kapstaden på Ashanti Lodge begav vi oss upp på Taffelberget. Till Mats glädje hette en av promenaderna på toppen ”Dassie Walk” – chansen att se den skygga Klippdassen var alltså stor. Mycket riktigt hann vi knappt gå tio meter innan en bollformad gynnare visade sig i ljungen!
Trevlig utsikt var det för övrigt också.

Klippdass - elefantens närmaste levande släkting

Vinnargänget uppe på Taffelberget

Vi kände oss ändå inte helt mätta på äventyr (att köra bil till Sydafrika kanske inte var tillräckligt!), och vi bestämde oss därför för avslutning med fallskärmshoppning. Det går väldigt snabbt till att få kasta sig ur ett flygplan i Sydafrika. På med en sele och glasögon, in i en pytteliten Cessna utan säten och sedan 3 kilometer upp i luften. Instruktioner får man på vägen upp – sen är det bara att njuta av åkturen!

Weeeeeeeee!

I skrivande stund väntar vi på ett anslutande flyg i Doha (i Qatar) som ska ta oss hem till Svedala. Det känns onekligen overkligt att det är slut på resandet för denna gång. Man hinner vänja sig vid att vara på resande fot!

Tack för att ni har tagit er tid att följa vår resa på webben, och tack för alla lyckönskningar vi fått på vägen!
Vi ses snart!

Erik, Malin, Mats och Sandra

Aug 29

Från Knysna till Mossel bay är det knappt 10 mil men då vi hade en date med bilmekanikern på Landy World i George, för byte av bromsbeläggen där bak, var detta precis en lagom dagsetapp. Efter natten i Knysna blev det inte direkt en snabb utcheckning heller.

Nedan är bilen i gott sällskap på LandyWorld i George. Byte bakbromsar på mindre än 30min, kanske rekord.

I Mossel Bay checkade vi in i våra tågkupeér på Santos express, ett gammalt tåg som har blivit omvandlat till vandrarhem. Utsikten över stranden från rummen var en bonus som helt klart vägde upp för att sängarna inte uppdaterats vid omvandligen av tåget (då överslafen var stenhård).

Efter Mossel bay puttrade vi vidare mot Hermanus, en stad känd för sin valskådning – om det är rätt säsong. Turligt nog för oss så är det helt rätt säsong nu! Mats var nog mest intresserad av att se de fantastiska Klippdassarna, ett bollformat djur som skyggt skuttar runt bland klipporna. Övriga däremot hann med att se både en och annan val och delfin.

En bild finns i bildarkivet!

Så här i civilisationen har vi blivit utsatta för vårt första inbrottsförsök i bilen. Lyckligtvis för oss klarade inte skurkarna av att få upp en enda dörr. Rätt skönt att vi inte sover i tälten längre, både vad gäller nattens kyla och brottsrisken.

Härnäst är det dags för kapstadens nöjen!

Aug 28

Som sagt är Oudtshoorn Sydafrikas strutsstad och struts blev det, för alla utom Erik som kör hårt på lamb shanksen, på resans hittills bästa restaurang – Jemima’s. Vällagad mat och utsökta desserter serverade framför den öppna spisen i husets vardagsrum.

Dagen efter, innan vi tog oss vidare till Port Elizabeth, var det dags för den kära bilen att få en skönhetsbehandling i form av en biltvätt. Gula Febern har nu återfått sin klara gula färg (AA-yellow) och vi slipper bli smutsiga så fort vi ska öppna en bildörr.

I Port Elizabeth fick vi åter igen se Indiska ocenanen som Mats och Erik valde att bada i medan Malin och Sandra tog det lugnt i värmen på vandrarhemmet.

Från Port Elizabeth följde vid Graden Route och vid varje kurva eller krön häpnas man över de vackra vidderna, vilket är riktigt häftigt. Vid lunchtid körde vi av huvudvägen N2 och tänkte att det borde finnas nån liten stad där vi kunde hitta något ätbart. Efter ett tag började vi nästan förtrösta men så dök detta ställe upp, Oude Bosch, som inte var så mycket mer än en restaurang och en souvenirshop.

Men här fick vi inte bara en riktigt bra lunch utan hittade även springbok-skinn till bra pris.

I Knysna stannade vi på Jembjos som var ett tips från ägarna av Croc Valley i Zambia. Detta var ett av de första ställena med värme som fungerade ordentligt, vilket är önskvärt under de kalla nätterna.  I Knysna finns mikrobryggeriet Mitchell´s och vi började vår kväll med deras ölprovning, sju ölsorter och en cider avnjöts i solnedgången blickandes över hamnen.

Middagen inleddes sedan med ostron och champagne, följandes av tapas med tillhörande Sangria för att avslutas med drinkar och ordentliga efterrätter. Dagen efter mådde alla i gänget lite halvkrassligt vilket förmodligen berodde på skämda ostron.

Aug 23

Efter en god natts sömn på Clanwilliam Hotel styrde vi kosan mot Sydafrikas vindistrikt, Stellenbosch, som vi nådde vid lunchtid och fick därför lite extra tid att utforska staden. Det vi hittade var Food Lovers Market som just öppnat i Stellenbosch. Bästa jämförelsen med den här platsen är nog Hötorgshallen, skillnaden är att man kan gå igenom stället och plocka på sig i en vagn för att slutligen betala i utgången. Bäst av allt var nog deras Donut-maskin, sex donuts för tio rand! Här plockade vi ihop en lyxig middag i tapasstil och på vägen hem inhandlades även två filmer för att fullborda kvällens TV-dinner.

Dag två tillägnades på fyra olika vingårdar i Stellenbosch, Paarl och Franscheshoek. Av naturliga skäl bokade vi en guidad tur så att vi skulle slippa köra runt mellan de olika ställena. Av de fyra vingårdarna vi besökte var nog Simonsig och Fairview våra favoriter. Fairview får lite av en guldstjärna för att de även hade ostprovning.

Efter över 20 provade viner avrundade vi med en brakmiddag inne i Stellenbosch. Känns skönt att kunna beställa mat och ha en hyggligt god idé om vad man ska förvänta sig när maten väl kommer. Det är i sanning civilisation.

Idag tog vi oss vidare till Oudtshoorn (först efter ett frukost/donut stopp på Food Lovers Market) som utger sig för att vara Sydafrikas strutscentrum. Mycket struts blir det. Allt från strutsväskor och kläder till frukostägg och biff!

På vägen hit fick vi dock lite problem då bromsbeläggen till ett av bakhjulen bestämde sig för att ramla av. Troligen hade vår Kenyanske mekaniker glömt att säkra pinnarna som håller fast beläggen. Vi kör nu vidare med tämligen försämrad bromsverkan bak vänster. Vi får ordna det i staden George, där vi kommer hitta LandyWorld som med lite tur kan vara Afrikas bästa ställe för Land Rover-delar.

Innan dess bär det dock av mot Port Elizabeth och ett dopp i indiska oceanen!

Aug 19

Att förboka boende i nationalparkerna i Namibia är rekommenderat men då vi inte riktigt jobbar med så långsiktig planering hamnde vi på overflow-campingen (den utan faciliteter som närliggande toaletter, el och vatten) i Sesriem. Men det gjorde inte oss så mycket då det blev en kort nattsömn för att gå upp vid fem för att hinna ut till sandynerna i soluppgången. Då solen enligt schemat skulle gå upp och sprida ett gyllene sken över dynerna möttes vi istället av piskande regn och mer ett grådaskigt ljus. Dock hindrade inte detta oss från att klättra upp på dune 45 och slås av den ändå rätt mäktiga vyn.

Väl uppe var man tämligen dyngsur. På bilden är Mats, som släpat med sig en kamera hela vägen upp bara för att inse att batterierna är slut.

Kalla men med värmen på för fullt i bilen körde vi mot Lüderitz, en fiskeby inklämd mellan avspärrade diamantområden. Själva staden var rätt glesbefolkad men inte så tom på folk som Kolmanskop (attratktionen som tagit oss till Lüderitz).

Innan vi gav oss vidare gjorde vi ett snabbt oljebyte, smärta och elände i vanlig ordning.

Kolmanskop var ett blomstrande samhälle med eget sjukhus, slakteri, bageri och konserthus för dess 300 invånare under början på diamantruschen. Men då större utgrävningar hittades lämnades staden vind för våg och är idag till stor del täckt av sand. Här hamnade vi på en guidad tur som förutom guidens solo med ”God bless Africa” var riktigt givande.

Övergivet hus i Kolmanskop, ett av många rätt flådiga byggen.

Natten spenderades i Keetmanshoop innan vi tog oss vidare till Ai-Ais för att värma upp oss i lite varma källor.

Vägen till Ai-Ais går förbi vissa platser som är kända för att man där kan se Namibias vildhästar. Vi åkte till vattenhålet och väntade i solen ett tag utan att se ett dyft. När vi väl åkte därifrån hittade vi lyckligtvis vildhästarna precis bredvid vägen!

Först skulle vi dock göra oss förtjänta av ett hälsodopp och detta lyckades vi med genom att klättra upp på ett berg. Enligt receptionisten skulle vägen inte vara utmärkt men man skulle utan problem se vart stigen gick. Denna ”tydliga stig” var för våra ögon helt dold och medan Mats och Sandra gav sig på bergväggen letade Erik och Malin febrilt efter stigen som i Malins minne (från 10 år tidigare) var ”rätt stor”. Mitt på berget möttes vi alla igen för att tillsammans ta oss till toppen. På vägen ner hittade vi självklart den riktiga vägen och ja, den var väl lite enklare än de vägar vi själva försökt oss på.

De varma källor som ligger under Ai-Ais ska vara omrking 60 grader vilket inte riktigt återspeglades i utomhus poolen som i och för sig vara varmare än luften men ändå inte kom upp i de brännande temperaturer som vi väntat oss. Poolerna inomhus var däremot varmare och efter bergsbestigningen var det precis vad trötta muskler behövde.

Målet med idag var att ta oss in i Sydafrika och till staden Springbok men då allt flöt på så smidigt bestämde vi oss för att pusha på och befinner oss nu i Clanwilliam. Imorgon Stellenbosch, vinprovning och nöjen!

Aug 14

Då swakopmund förändrats avsevärt sen Malin var där för tio år sen var det förvånande att mötas av ett centrala Windhoek som var sig “likt”.

Tyvärr hade inte staden samma charm som Swakopmund och vi beslutade att endast spendera en natt här. Men lite shopping och ännu en bra köttmiddag, denna gång med zebra som huvudattraktion, på kända Joe’s beer house har vi hunnit med.

Idag bär det av mot sanddynerna i Sossusvlei.

Aug 13

Hittills har Etosha varit den billigaste parken att köra in i, till och med campingen får man för vettiga pengar. När vi bara rullat in ett par kilometer i parken möter vi en annan bil där den snälla guiden tipsar oss om ett par lejon vid en avfart lite längre fram.

Lyckligtvis är lejon så pass lata att vi hann dit innan de hunnit röra sig över huvud taget. Den här gången fick vi till slut se en hona också, de har hållit sig undan tidigare.

För stunden mätta på djur men hungriga på mat kom vi fram till Camp Halali som ligger mitt i reservatet. Där fanns buffé med glass, kakor och custard – gott! Halali har dessutom ett fenomenalt vattenhål där vi till slut fick se noshörning, inte bara en heller utan tre på samma gång! Nu har vi äntligen fångat alla big five.

Morgonen efter puttrar vi vidare mot Okakuejo, Etoshas västra campsite. På vägen dit har vi grym tur och stöter på ett par geparder som latar sig mitt på vägen. Det känns alltid bättre att hitta djur på egen hand än när vi blivit tipsade.

Från Etosha tog vi oss vidare mot kusten. Lite oplanerat då vi inte riktigt tänkt ut hur långt vi skulle köra. Som tur va hittade vi ett camp mitt ute i ingenstans precis då mörkret omslöt oss. Här mötte vi även resans kanske gosigaste katt som fick spendera natten hos Mats och Sandra.

Dagen efter körde vi längs skeleton coast ner till Swakompmund. Bitvis var vägen rena wash-boarden, det som vi trodde vi skulle slippa se igen, men trots detta gick den relativt långa färden snabbt. På vägen stannade vi vid en gammal oljerigg som höll på att vittra sönder, två skeppsvrak (lite mindre än väntade), en handfull döda sälar och ett stort fartyg som brann. Det sistnämnda läste vi senare om i tidningen, tydligen hade de 1,1 miljoner liter diesel ombord vilket förklara den omfattande branden.

I swakompund trillade vi över en lägenhet med havsutsikt, M.C. Human Flats. Trots det oinbjudande namnet var detta en riktig pärla. Och swakopmund visade sig också vara en riktigt trevlig stad. På kückis avnjöts springbook, oryx och Malin testade på en riktig köttsvett med en halv kilos stek. Vi testade även vårt balanssinne på en restaurang belägen på pålar i vattnet som vid varje våg skakade till. Och med bra mat som chillipoppers (otroligt starka), ostron, fisk, skaldjur och bubbel klarade vi denna övning galant.

Aug 12

Efter en natt i Maun drog vi norrut till de fyra bergen vid Tsodilo hills, Male-, Female-, Child- and North-hill. Bergen ansågs heliga för Sanfolket och är täckta med målningar i rödfärg. Färgen var en sammansättning av en röd sten, blod och djurfett. Med tanke på att dessa målningar fortfarande kunde ses efter nästan 4000 år är detta kanske det hemliga receptet för att slippa måla om huset vart femte år.

Tillsammans med en guide gick vi en track på 4 km där vi fick se målningar på allt från giraffer, noshörningar, dansande penisar och valar. Efter denna hurtiga morgonpromenad bar det av till Namibia. En bra klättring uppför berget blev det för oss.

Den norra gränsen till Namibia var inte överväldigande traffikerad och snabbt var vi igenom och åter på vägen.
Namibias vägar är en dröm, även de vägar som är grus är fint tillplattade och det är inga washboards att tala om. Och vägen till vår första destination, Grootfontein, var extremt rak. Vi lyxade till det med en hotellnatt på ett ställe där baren var inredd i typisk ölstugestil. Man kunde riktigt känna de tyska influenserna men i restaurangen blandades det tyska upp med det afrikanska, och till vår glädje fick vi Kudu-stek till middag. Kudun är en fin antiloptyp med skruvade horn.

Utanför Grootfontein har världens största meteorit slagit ner och självklart skulle denna beskådas. 54 ton och till störst del bestående av järn var förväntningarna höga. Själva meteoriten var inte fy skam men det stora hål som man kan tro att den ska ha orsakat gick inte längre att urskilja (kanske var det så stort att vi inte kunde se det med blotta ögat…).

Tack vare de fina vägarna nådde vi Etosha national park redan vid lunchtid. Utan någon camping i parken bokad uppstod lite problem, tydlgen pågår fortfarande ”vinterlovet” för skolorna och all akommondation i parken var fullbokad. Som tur var lyckades vi boka in kommande natt på mitten campet Halali. Men då återstod sovplats för kvällen. Efter några fler fullbokade campingar och dödsdyra lodger hittade vi Sachsenheim farm and guest House. Där vi i eftermiddagssolen läste böcker och tog det lugnt.

Aug 5

Ännu en landsgräns, ännu en plågsam påminnelse om att vi betraktas som vandrande bankomater i dessa trakter. Inte värre än vanligt, men dock många människor som ville sälja oss botswanska pula. I övrigt så gick det ganska smidigt. Gränsen till både Botswana och Zimbabwe är en flod och därför var vi nödgade att ta en färja i No Mans Land. Det hela gick ganska snabbt och smärtfritt, egentligen. På den botswanska sidan köpte vi försäkring i en officiell regeringsbyggnad, vilket kändes bättre än att köpa den på gatan. Till vår stora glädje var dessutom visum gratis för européer. Vi har i sanning nått civilisationen igen!

Vid gränsen var vi även tvungna att passera en veterinärgräns, vid vilken vi rullade genom en bakteriedödande vätska och fick gå ut och skrubba våra fötter mot en trasa dränkt i samma vätska. Varför? Jo, mul- och klövsjuka, fick vi höra. Jaha, har de sånt här också?

Efter att ha kört några mil, på perfekta och helt öde vägar, blev vi stannade igen i en liknande kontroll. Denna gång beslagtogs vår bacon och våra zambiska korvar, med samma motivering. Vi försökte förklara att vår bacon kom i goda avsikter, men de ville inte höra på det örat. ”Smaklig måltid!!!” sa vi, och körde vidare.
Natten tillbringades vid Nata Lodge, som hade en utmärkt pool och mycket trevlig restaurang. Där inmundigades sniglar, currygryta och oxsvanssoppa. Smaskens!

Dagen efter började vi med att köra västerut, mot Gweta, men gjorde en kort avstickare ner i Makgadikgadi Salt Pans och berömda Kubu Island. Med kort avstickare menar vi cirka 10 mil (enkel väg), vilket är kort i sammanhanget Afrika men långt i sammanhanget restid (med tanke på vägens beskaffenhet).
Makgadikgadi Salt Pans är en mycket stor och mycket torr saltöken. Den är mycket stor, men eftersom hela öknen ser exakt likadan ut (utom just vid Kubu Island), går det mycket enkelt att bocka av den från listan efter ett mycket kort besök vid ovan nämnda ö. Häftig vy, minsann!

Från Makgadikgadi hann vi precis till Planet Baobab innan mörkrets inbrott. Detta är ett mycket trevligt ställe att övernatta, med en mycket speciell vägskylt. Se bild.

På Botswanas fina vägar gick resan till Maun hyfstat tyst så vi fördrev tiden snabbt med att lyssna på ljudbok. I Maun lunchade vi och gjorde lite matshopping innan vi gav oss iväg på ”nationalparksvägar”, i detta fall sand med lite washboard här och där, till Moremi game reserve. Vi lyckades ta oss in i parken till ett camp trots att vi endast köpt day-pass för morgondagen. Och tur var väl det för vi fick en riktigt trevlig kväll med brödbak, marshmellows-grillning och hyenabesök. Det sistnämda var lite av en chock då vi efter att ha suttit vid lägerelden och njutit av ljudbok började höra ljud från mörkret. Och det tog inte många minuter innan vi lagt oss i tälten som ljuden kom närmare och en spotted-hyena länsade vår papperskorg, häftigt!

Dagen efter körde vi igenom parken som är en del av Okavangodeltat. Landskapet var häftigt och speciellt broarna som var konstruerade av rejäla stockar . Tyvärr såg vi inte så många ”nya” djur så noshörning återstår fortfarande på vår lista att få bocka av.

Aug 2

Med en brasa blir man lite varmare på morgonen. Nu väntar vi på vår tvätt och sen bär det av mot Botswana.

20120802-080719.jpg