Aug 1

Körningen från Lusaka till Victoria falls gick som på räls. Ett stopp i staden Choma för lite pajer till lunch. Och även donuts till vissas glädje (inga namn nämda). Framme i Livingstone, staden vid fallen, besökte vi flera olika campingar. Ett ställe med mysig kolonialarkitetur tog bara emot overlandtrucks (trist) och ställena inne i stan hade ingen camping där man kom in med bil så vi hamnade vid Zambezi floden på ett ställe vid namn Riverfront.

Morgonen bjöd på ordentlig kyla och frukosten intogs ordentligt påbylsade, innan vi begav oss till fallen. Viktoria fallen var mäktiga och tack vare snygga hyrponchos blev vi inte alltför blöta.

Vi gjorde även en vandring ner till Boiling Pot, där fallen går samman och fick känna av att vi inte tränat ordentligt på ett tag.

Efter fallen gjorde vi förebyggande shopping för kylan, varmare täcke, tröjor, mössor och vantar ska förhoppningsvis göra kommande mornar lite mer uthärdliga. Dock kändes det lite konstigt att inhandla dessa saker då solen sken och vi sedan la oss vid poolen för att sola.

 

Jul 31

Andra natten på Croc Valley blev ingen besvikelse. Under en hygglig middag på restaurangen gick Erik på toaletten och stötte på vägen ihop med en bekant från kvällen innan. En flodhäst stod och betade i mörkret inte mer än tio meter från vårt bord! Spännande!!!

Efter avslutad måltid och ytterligare ett par Mosi var det dags för ytterligare ett toalettbesök. Denna gång möttes Erik av en annan gäst som upphetsat förmedlade att elefanter invaderat vår bil. Väl tillbaka vid bilen träffar Erik en adrenalinstinn Mats som leker tafatt med en elefant runt bilen, med kameran i högsta hugg, givetvis. Även tjejerna infann sig kvickt. Plötsligt dök hela elefanthjorden upp och strax gick sammanlagt åtta elefanter runt vår bil! Tjejerna flydde upp i tältet och pojkarna satte sig i varandras knän bakom den enda billdörr som var olåst. Elefanternas mumsande och klampande överröstades enbart av genomträngande flickskrik som skar genom djungelnatten, men efter ett par sekunder lugnade sig Mats och Erik och tystnaden sänkte sig åter över lägret. Elefanterna hade inte känt lukten av vårt jordnötssmör och hade därför strövat vidare genom restaurangen.

Efter en stadig frukost på pannkakor och fattiga riddare, som vi lagat på vårt grymma Primuskök, åkte vi vidare till Chipata vår att fylla vårt skafferi och sedan till Luangwe Bridge Camp. Detta visade sig vara ett hyggligt ställe och där tillbringade vi en natt innan vi åkte vidare till civiliserade Lusaka.
På Eureka camp slog vi läger och intog en stadig biff-middag inne i stan på Marlin, en del av Lusaka club.
På campingplatsen strövade zebror och gaseller runt, men detta var ju småpotatis för oss som brottats med elefanter och flodhästar!

Imorgon styr vi kosan mot Livingstone och Victoriafallen.

Jul 31

På fredagmorgon var det åter dags för en gränsövergång, denna gång över till Zambia från Malawi. Men innan dess hann vi ta en sväng till Crossroads Mall i Lilongwe för lite morgonshopping av snäckfebersmedicin (i förebyggande syfte) och växla våra Tanzaniska pengar till Zambiska, som dock var lättare sagt än gjort.  Växlingskontoret  vill nämligen inte handskas med den Zambiska valutan och vi fick därför nöja oss med US-dollar i stora valörer och med ”växel” i Malawiska kwacha.

Själva ut-och instämplingen ur Malawi respektive i Zambia gick otroligt smidigt…kanske för att vi halft lyckades tränga oss före en brittisk turistgrupp. Första stopp blev bensinstationen och Spar-matbutiken i Chipata, där Sandra gick helt upp i extas efter att ha hittat kyld Coca Cola Zero!

Efter en snabb lunch i bilen bar det av mot South Luangwa. Det verkar som att det är en regel  att vägen in till nationalparkerna i Afrika är riktigt dåliga och Zambias var inget undantag. Dock pågår uppbyggnad av en ny asfaltväg så delar av vägen var riktigt angenäm.

Nattläger blev i Croc Valley, ett camp precis utanför parken vid floden. Och djuren verkade inte veta någon skillnad på vart gränsen gick och vid kvällstid fick vi besök av en flodhäst som mumsade på det gröna gräset. Kvällarna innan hade samma flodhäst använt poolen som toalett.

Under natten vaknade vi av ett högt knackande ljud, tittade ut genom tältdörren och möttes av en elefant som var ute och åt. Man är inte kaxig när en bjässe till elefant smaskar i sig gräs mindre en och en halv meter från där man ligger och sover. Inte blev det allt för mycket sömn när klockan ringde 05.00 för dagens safari. Det skulle dock visa sig värt mödan när vi två timmar in på safarin lyckades se två leoparder. Nu återstår endast noshörning innan vi har sett alla Big Five!

Mätta för stunden på att spana efter djur och hungriga på lunch åkte vi tillbaka till Croc Valley för att laga lite mat och lapa lite sol, innan vi återigen gav oss iväg på lejonjakt. Tyvärr utan resultat, men vi är lika glada för det och inatt väntar ytterligare en natt med gästande elefanter, vrålande flodhästar och vem vet vad för andra djur som dyker upp?

Jul 26

Efter en tämligen fantastisk natt på The Old Farm House kände vi oss utvilade och redo att röra oss vidare.

De senaste dagarna hade vi fått höra väldigt mycket bra saker om Malawi, ett land som inte alls var med i vår ursprungliga planering. För närvarande är det världens nionde fattigaste land.

Vi mötte bland annat ett par Rumänska overlanders som berättat att de var tvingad att köpa en levande kyckling för att få middag då alla affärer hade tomma hyllor. Diesel skulle vi inte ens tänka på utan vi skulle behöva planera vår körning och verkligen räkna på hur lång räckvidd vår Land Rover har.

Det har visat sig att vår bil drar under en liter milen, en riktig miljöbil alltså! Vi skulle alltså kunna köra genom hela Malawi om det kniper.

Vi funderade på det och ansåg till slut att den vackra naturen och de trevliga människorna skulle väga upp eventuella umbäranden.

Sagt och gjort satte vi av mot Malawi, vägarna var finemang och vi lade mängder av mil under bilen. Till lunch stannade vi på Hotel Stockholm. Det tog säkert en timme att få fram lunch men det var faktiskt värt att vänta på, bästa Chips Mayayen hittills!

Gränskorsningen till Malawi var den smidigaste hittills, otroligt trevliga gränsvakter, gratis och effektivt!

Väl inne i Malawi märkte vi direkt att trafiken var bra mycket glesare. Om vi mötte tio bilar på en timme kunde man nästan slå vad om att en av dem skulle vara en annan äfventyrare.

Vårt första läger slog vi vid Lake Malawi, en löjligt stor sjö – faktiskt skulle den kunna gå mellan Stockholm och exempelvis Lund!

Dagen efter satte vi fart mot den lilla missionärsstaden Livingstonia som ligger på toppen av ett litet berg. Vägen upp är runt 15km och tar lite över en timme. Rejält brant. Vi hade hört talas om ett ställe som heter Mushroom Farm som skulle ligga nästan vid toppen. Spektakulär utsikt utlovades.

Vägen upp var ganska utmanande men verkligen värd mödan. På bilden nedan har vi just fällt upp tälten mot utsikten, Sandra håller på med lite lunchmat.

Nyvaken Malin och morgonutsikten.

Inne i själva Livingstonia kunde vi handla färskt bröd hos bagaren och kolla in deras gamla kyrka. Trevlig liten by helt klart.

Dagen efter påbörjade vi resan mot Lilongwe. Resan fick delas upp i två etapper. Den första natten spenderades vid Lake Malawi igen vid ett ställe som hette Kande Beach. Otroligt härligt att få bada i sötvatten och samtidigt slänga sig i höga vågor, något vi aldrig varit med om förut!

När det här inlägget skrivs sitter vi på en campsite mitt i Lilongwe. Vi har spenderat dagen med att äta lyxpizza på italiensk restaurang och shoppa upp mängder med mat. Alla rykten om bristvaror har hittills visat sig osanna.

Tidigare på dagen tankade vi, förvisso till Sverigepriser men helt utan problem. Varuhusen är enorma, känns mer som ett Amerikanskt Wal-Mart än ett tredje världens Lidl. Faktum är att vi hittar mer rolig mat här än i både Tanzania och Kenya – idag blir det Fetaost till några rejäla biffar!

Jul 26

Innan solen gått upp över South Beach var vi redan igång med frukost för att kunna lämna Dar innan trafiken kom igång. Trots detta genidrag hamnade vi ändå i lite köer både till färjan och sen ut ur stan. Men då vi ställt in oss på en heldagskörning blev detta inget bakslag för oss och vi kom fram i bra tid (innan det blivit mörkt) till Rivervalley Lodge utanför Iringa. Och kunde avnjuta både middag och öl vid en öppen eld.

Nästa dag bar det av till Iringa för lite inhandling av proviant inför Nationalparken Ruaha. Staden visade sig vara en riktig pärla, uppe på toppen av ett berg, med bra utbud på både frukt/grönt-, mejeri- och öl-fronten. Så med fullt lastutrymme tog vi oss an de sista 11 milen till Ruaha. Otaliga gånger har vi sagt “det här var sista gången vi körde på så här dålig väg”, men återigen fann vi oss på grusväg med washboard. Men det var mödan värt. För det första fann vi vid entrén inte bara super fräscha toaletter utan också en karta (något Masai Mara inte erbjöd), att vi sen fick in bilen som under två ton och sparade oss 100 dollar blev grädden på moset.

På Rivervalley träffade vi den danska ambassadören i Tanzania som tipsade oss om campsite no 1 som skulle ligga precis vid floden, mitt bland alla vilda djur. Så efter en tur i parken då vi sett tre unga lejonhanar, elefanter, otaliga antiloper, apor och giraffer slog vi läger precis vid flodbädden med utkik över flodhästarna. Solen gick ner och tack vare lägerelden (med elefantbajs som hemlig ingrediens) vågade vi stanna uppe när mörkret omslöt oss. Runt oss hördes flodhästarna som var ute och gick för att äta och då och då ljöd något lejonvrål från savannen bakom oss.

20120726-163109.jpg
Vi vågade oss iväg först när solen gått upp och frukost åt vi med utkik över aporna och antiloperna. Morgonen bjöd också på en flodhäst som var uppe och vandrade på land bara några meter från bilen. Och några solande krokodiler.

Från parken blev det ännu en stopp i Iringa för proviantering och lunch. Här mötte vi en svensk man som startat barnhem i Tanzania och vi testade den tanzaniska rätten chips mayai, pommes frittes i en omelett.

Kvällens läger blev på Farmhouse, ännu ett ställe ägt av kolonialättlingar som ägaren av Peponi tipsat oss om. Här köpte vi 1,1 kg beef rump steak som avnjöts med vitlökssmör, smörstekt potatis och guacamole. Inte helt fel att njuta med runt en öppen eld.

20120726-163211.jpg

Jul 26

Överfarten till Zanzibar gick på ynka två timmar och knappt hade vi hunnit av båten innan vi satt i en taxi på väg till Paje, vilken sägs vara en av de bättre stränderna på ön. Efter lite runtletande fann vi logi på Paradise Beach hotel, en mysig inrättning som drevs av en liten japansk dam, och konversationen gick ungefär såhär:

“hai!”
“hi”
“hai!”
“hi”
“no, hai is yes”
“yes, hello!”

osv etc m.m.

Paje visade sig vara en mycket avkopplande strand. Där fanns inte mycket att göra utom att ta det lugnt och läsa om man inte ville kitea [fon. kajta], vilket vi inte ville.

Den första kvällen åt vi middag på Paje by night, en italiensk restaurang och natthak med fantastisk meny.
Dagen efter åkte vi till Stone Town och åt på Mercury’s, som fått sitt namn av Freddy, som föddes på ön. Trevligt och gott, men en smula dyrt.
Överlag är Zanzibar dyrare än fastlandet och vi bestämde oss därför för att ta 15:30-båten tillbaka dagen därpå. När vi anlände till hamnen var där fullt kaos. Taxin stannade i princip precis utanför hamnområdet, och där blev den fast. På vaga grunder började militärer dirigera trafiken och åstadkom snart en sådan oreda att inte en enda bil kunde ta sig vidare. Samtidigt anlände ambulanser och militärfordon hela tiden. Vi fick ingen riktig förklaring och de hade inga bekymmer med att sälja oss biljetter. Först efter att ha köat ett tag tillsammans med andra m’zungos och tanzanier fick vi veta att båten från Dar precis förlist och att man kunde vänta sig ett stort antal döda. Tydligen händer detta med jämna mellanrum, i November drunknade 192 personer i en liknande olycka. Orsaken till förlisningen tros vara hög sjö och anledningen till det höga antalet döda är att väldigt få zanzibarier kan simma. Dumt när man bor på en ö, kan det tyckas.
Vi fick höra att all trafik till fastlandet ställts in till klockan tolv dagen efter, så det var bara att hitta rum i Stone Town och tillbringa ännu en natt på ön. Denna kväll besökte vi en marknad där de grillade skaldjur och sedan ytterligare en restaurang, Monsoon. Dagen efter kunde vi ta båten, som naturligtvis var överlastad.

20120726-164106.jpg

Överfarten tillbaka från Zanzibar är ökänd för att framkalla sjösjuka och vi hade knappt satt oss innan vi blev tilldelade spypåsar. Erik och Malin hade tur som satt ute och slapp känna av det, men på insidan var det väldigt många som var dåliga…

Nu har vi i alla fall kommit tillbaka till Kipipeo i Dar, välbehållna!

20120726-162935.jpg

Jul 18

Från Narok tog vi oss an en lång körning, genom trafikstockning i Nairobi till gränskorsning i Namanga och in i Tanzania till Honey Badger Lodge.

Gränskorsningen gick inte fullt lika smidigt som mellan Etiopien och Kenya. Men då detta var mitt på eftermiddagen och folk var i full rörelse kan det har varit en bidragande orsak till att det tog längre tid. Att vi även hade för lite kontanter för visumen till Tanzania och var tvungna att skicka Erik tillbaka till den Kenyanska sidan för att ta ut mer kan vara en annan orsak.

Men genom kom vi iaf, och med gps:ens hjälp hittade vi camp för kvällen. På vägen råkade vi dock ut för vår första hastighetskontroll, men genom argumentation fick Mats ner böterna från 30 000 Tsh till 10 000 (ungefär 50 svenska kronor). Anledning till att vi fick böter var för att de sa att vi kört över 50 i byn vi passerat men då kontrollen låg efter byn var deras utgångspunkt inte riktigt hundra procent.

Honey Badger ligger precis vid Mochi i närheten av foten på Kilimanjaro och är därför en samlingsplats för hajkare som ska ta sig an detta imponerande berg. Tyvärr anlände vi sent och dagen efter var det disigt så vi kunde endast gissa hur berget tornade upp sig där nånstans.

I Nairobi hade vi blivit tipsade av ett äldre engelskt par, som varit ute på vägen i 13 år med sin Iveco, om ett ställe längs Tanzanias kust. Inte bara hade Austin och Una lång erfarenhet av att köra på Afrikas vägar utan de hade även nått den ringa åldern 83. Så vi följde deras erfarna tips och hittade Peponi, gömt vid en fiskeby strax utanför Pangani.

Att göra en avstickare längs sandiga vägar var det lätt värt. Peponi ligger mitt på stranden och har även en trevlig pool man kan svalka sig i då tidvattnet gör att det blir alltför grunt. Därför bestämde vi oss för att stanna en dag och bara ta det lugnt.

Utvilade och redo för en lång dagskörning styrde vi huven mot Dar Es Salaam. I Dar tog vi en färja över till en halvö, där South Beach ligger, där vi slog läger på Kipepeo camping. Här ska bilen sen få vila medan vi åker över till Zanzibar för lite sol och bad.

20120726-163616.jpg

Jul 14

Så var det äntligen dags för en av äfventyrets hufvudattraktioner, Safarin!

På förslag från Chris, den otyskt skämtsamma föreståndaren för Jungle Junction, gav vi oss ut tidigt i gryningen då Nairobis morgonrusning tydligen inte är något vidare rolig att ta sig an. Sträckan som skulle läggas under hjulen var ca 25 mil, vilket borde ta oss ungefär sju timmar. ”Pyttsan!”, sa de numera så luttrade afrikaresenärerna, ”den som kört från Moyale till Iziolo på ynka två dagar räds inga grusiga masai-vägar! Det där klarar vi nog på fyra-fem timmar!”. Tyvärr visade sig även denna sträcka vara oss övermäktig och vi fick snällt krypa fram i 15 km/h för att bilen inte skulle skramla sönder, åtminstone de sista sex milen. Detta resulterade i att vi kom fram till Sekenanigate i östra Masai Mara först klockan 17. Då parken stänger kl 18.30 gav det oss en dryg timme att hitta en hygglig camp site, vilket visade sig knepigt på vår sköra budget. I slutändan valde vi att åka utanför grindarna för att slå läger på Riverside camp, vid Talek gate. På vägen dit hann vi se två geparder som latade s ig intill vägen.

Vi kan konstatera att de borde trycka någon sorts broschyr med ordningsregler för parken för att ge till både besökare och parkens invånare. Vi tillbringade en regning natt till ljudet av rytande lejon och skrikande babianer, som båda tydligen dristat sig utanför parkens område, trots tydliga regler om att parken stänger kl 18.30!

Vi gjorde en tidig start och tjugo minuter innan öppning blev vi insläppta vid Talek gate. Efter otaliga antiloper, dik dik, gaseller och impala fick vi äntligen syn på vår första big five (gotta catch ’em all!), nämligen Elefanten! Helt ensamma körde vi nämligen över ett krön och hamnade mycket nära en hjord av dem. Spännande!

Vi hade hört att gnuernas årliga migration bara var någon dag bort från Masai Mara och vi gjorde ett försök att få syn på dem vid gränsen till Tanzania och Serengeti, men tyvärr hade de inte nått inom synhåll ännu. Lunchen intogs på lyxiga Serena Lodge, där även reparationer av bilens elektriska system genomfördes. Ett par kablar hade skavts av och fattat eld! Det var lyckligvis ingenting som lite silvertejp inte kunde lösa. Efter lunchen fick vi syn på vår andra big five (gotta catch ’em all!). Vid sidan av vägen låg en lejonhanne och slöade i solskenet. Hans majestät hade inga andra lejon omkring sig, men hade i alla fall ett hov av flugor på sin mage.

Under återstoden av dagen stötte vi på zebror, giraffer, strutsar, en cerval, gnuer, flodhästar, krokodiler och ytterligare en big five (gotta catch ’em all), afrikansk vattenbuffel. Helt plötsligt insåg vi att vi hade mycket bråttom att ta oss ur parken(vi hade betalat för 24 timmar och måste således vara ute ungefär vid fem-snåret. För att hinna ut innan dess måste vi köra ett par mil på så kallade off road-vägar. Just när vegetationen var som tätast och grönsakerna stod meterhöga över körspåret stod vi öga mot öga med ytterligare en hjord elefanter! Denna hjord hade dessutom väldigt unga djur, vilket kanske bidrog till den aggressiva stans vi tyckte oss ana hos hjordens största tjur. Efter olidlig spänning, en strategisk reträtt från vår sida, kraftuppvisningar fråna båda sidor och en slutlig kapitulation från elefanternas sida kunde vi äntligen köra vidare och vi tog oss ur parken precis i rättan tid.

Väl ute ur parken körde vi åter mot Nairobi, nu på oprövade vägar. Vi hoppades att dessa skulle vara i lite bättre skick än de vi kom på, men de visade sig vara etter värre. Det skulle dock visa sig att vägen var mödan värd. Vi överraskades nämligen av en mycket stor hjord gnuer som plötsligt korsade vår väg. Förmodligen var det migrationens förtrupp vi stötte på, hundratals djur i full karriär mot grönare betesmarker. Mörkret började falla och vi kände oss nödgade att bryta mot en av våra afrikaregler; ingen nattkörning. Efter ett par timmar i skumpigt mörker slog vi nattläger i ocharmiga Narok, ett par mil väst om Nairobi.

Jul 10

Nairobi har visat sig från sin bästa sida de dagar vi varit här, och hittills inte införlivat sitt mindre smickrande smeknamn Nairobbery.

Första dagen gjorde vi oss hemmastadda på Jungle Junction och gjorde en rejäl storshopping på Nakumatt Junction. Där vi kände oss lite lätt sjaskiga (sandiga och smutsiga efter de senaste dagarnas körning) mot den helt plötsligt västerländska standarden.

Vi har hamnat i gott sällskap, ett antal olika roliga fordon står uppställda och vi har träffat mängder av trevligt folk att utbyta erfarenheter med.

På söndagen började vi dagen på Elephant orphanage sanctuary. Där övergivna babyelefanter matades och badade, riktigt söta och busiga var de när de rullade runt i leran. Men det var också en riktig turistattraktion, första gången vi stött på så många turister sen Egypten.

Ett besök vid Karen Blixens gamla hus hann vi också med innan vi tog oss till ett annat overlander camp för att äta lunch. Karen camp var större än Jungle Junction och fullt med amerikanska ungdomar. Vi fann även ett danskt par som vi bytte lite erfarenheter med.

Middag intogs på det välkända Carnivore, där vi kämpade för att hålla fanan högt hela kvällen. För den oinvigde är Carnivore en restaurang som bjuder på grillat kött i alla dess former. Så länge man har sin flagga stående på bordet så fortsätter det att komma med nytt kött. Några favoriter under kvällen var oxtestiklar, strutsbollar (men inte testiklar!), krokodil och lammracks. Och i slutet av kvällen fick vi till Eriks förtjusning även smaka på gizzard (kycklingmage).

Medan vi har roat oss har mekaniker bytt alla vätskor i bilen samt lite blandade bussningar. Tio timmar proffsmekaniker kostar runt 2000kr, trevligt.

Snart bär det av mot Masai Mara och förhoppningsvis ett par wildebeest!

 

Jul 9

Två dagars äventyret till Kenya-gränsen började med en till början regnig körning till staden Awassa intill sjön med samma namn och där i princip alla hjälporganisationer finns repressenterade. Vi slog läger på ett hotell med campingmöjlighet och sjöutsikt. Lake Awassa har ett rikt fågelliv och är även hem för flodhästar, men de djur vi fick bekanta oss med mest var ett gäng apor. Apor som tyckte att vår bil var väldigt intressant och god att tugga på. Dessa nyfikna varelser var kul till en början, men inte lika roliga att ha i närheten när man ska äta. Vissa personer gillar att mata aporna och därför förväntar de  sig att få mat av alla människor. För att få behålla sin mat för sig själv måste man alltid se till att ha bilen stängd (där bananer finns) och äta i omgångar, där en får äta medan den andra skyddar den första med en spade i högsta hugg.


Andra dagen blev en tung dags körning på allt sämre vägar och med en tvekande bil (små “hostattacker”, p.g.a. antagligen luft i bränsletillförseln). Vi nådde vårt mål, gränsstaden Moyale, efter mörkrets inbrott så vi såg inte mycket mer än hotellet vi campade på och dess restaurang innan vi vek upp taktälten och sa god natt.

Gränsövergången till Kenya gick “snabbt” och smidigt…resan därefter skulle däremot gå helt tvärtom! Vi visste redan innan att vägen från Moyale skulle vara dålig (ej asfalterad och gropig), men vi kunde aldrig föreställa oss att den skulle vara SÅ dålig. En sträcka på 37 mil tog oss två dagar att köra och ett byte av stötdämpare halvvägs. Vägen består till stor del av sten och s.k. washboards som uppstår när tunga lastbilar dundrar fram på dessa vägar som om det vore autobahn.

Efter att ha blivit omskakade allt för länge var det med stor glädje som vi kunde skymta asfalterad väg efter staden Merille. Här kan vi snacka om kontraster – från världens kanske sämsta väg till rak felfri à la Kina väg med knappt någon trafik. Har jag nämnt att i Kenya är det vänstertrafik som gäller, vilket är perfekt för oss med engelsk bil 🙂

Med en hastighetsökning med 1000% kunde vi ta oss, genom ett Sverige liknande landskap, till Timau River Lodge. Här fick vi smaka på den inhemska ölen Tusker, få Afrika-tips från ett par från Tanzania och byta även den andra bakstötdämparen (just in case).

Tredje dagen i Kenya skulle komma att bli en målstolpe för vår resa. Först passerade vi ekvatorn, där vi stannade och tog den obligatoriska bilden (se nedan), och sedan kom vi fram till Nairobi. I och med detta har vi kommit nästan halvvägs och nu börjar lite av det “riktiga Afrika” och det som vi mest sett fram emot.

Nu ska vi ta några dagar här i Nairobi för att återhämta oss, serva bilen och tvätta kläder innan vi beger oss ut på vägarna igen 🙂