En blodtörstig mygga vid Nilen
Är så mätt efter senaste dealen
Ty just denna moskit
Har gjort kraftig profit
När han festat på gulaste bilen
-okänd skald

Efter några välbehövliga dagar på lyxhotell längs Nilen flyttade vi tillbaka till Adam Home lagom till att valet satte igång. Om det skulle uppstå demostrationer kändes det säkrare att ha bilen utanför stan. Valet märktes inte av mer än att folk på lördag kvällen åkte runt på bilflak och trummade men detta skulle också kunnat varit ett vanligt lördagsnöje och inte kopplat till valet alls.

Ute på Adam Home hade ett annat overlanding-sällskap dykt upp, Nathalie och Keesh från Holland som var på väg hem norrut. De hade varit ute i åtta månader och hade många bra tips på ställen värda att besöka på vår väg söderut. Deras bil hade skeppats med en mycket mindre pråm än den Nile river company visat att vi skulle hyra och de trodde inte att det skulle vara några problem att få med vår bil på den för en mycket mindre smärtsam summa än det Mr Saleh angett. Så hoppfulla begav vi oss till Mr Salehs kontor på lördagsmorgonen, men så funkar det inte här. Ska man skeppa bil till Sudan ska det ske på deras villkor så först fanns inte pråmen vi hört om, sen fick vi veta att den inte hade rätt papper och att den skulle bli tillbakasänd så fort den nått Sudan och till sist fick vi veta att “ja den finns men den går men först om en vecka om ni vill vänta lite till”. Ännu en vecka i Egypten finns ju tyvärr inte i vår planering så det blev till att betala för den “stora” pråmen som skeppas på tisdag och vi fick biljetter till passagerarfärjan på måndagen.

På måndagsmorgonen var vår första anhalt trafikpolisen, för att lämna in våra egyptiska plåtar. Trafikdomstolen hade vi redan klarat av sedan tidigare. Efter det vanliga byråkratiska pappervändandet blev bilen officiellt “utcheckad” ur Egypten och därför fick vi med oss en polis i bilen för att ta oss till High Dam Port. Vid hamnen rådde det smått kaos då alla passagerare skulle ta sig igenom olika säkerhetskontroller med de ofantligt stora packningarna. Tydligen åker Sudaneser över till Egypten för att handla vitvaror mm. Vid första kontrollen dök Kamal, en kille vars arbetsbeskrivning inte är helt tydlig men som försöker hjälpa en med enkla saker som han vill ha pengar för, upp. Vi hade träffat honom tidigare. Nu ville han ha pengar för att vi skulle slippa gå igenom säkerhetskontrollen. Men Vi tog lugnt ut våra väskor och trängdes igenom det lilla huset tillsammans med 500 andra resenärer, där poliserna glatt vinkade oss igenom utan att ens be oss stanna. Mutbeteende vill vi inte vara delaktiga i att uppmuntra.

Nere i hamnområdet skulle fler papper fyllas i och både pass och Carnet blev stämplat. Sen fick vi snällt köra in i hamnen för att vänta på att de skulle köra in pråmen så bilen kunde lastas på. Vid detta laget hade klockan börjat närma sig halv tolv och enligt källor börjar folk passa plats på båten redan vid niotiden så med walkie talkie delade vi upp oss. Tjejerna tog en fin plats på styrbord sida på däck medan killarna körde upp bilen på bil-pråmen i en annan del av hamnen.

Passagerarfärjan kan kanske bäst beskrivas som ett flytande flyktingläger. Temperaturen gick upp mot 45 grader och tältdukar spändes upp till höger och vänster över bergen av packning och folk. Vi hade fått höra att färjan var konstruerad för 300 personer men vi avfärd var det ungefär 500 personer inklusive diverse bagage ombord. När färjan väl la ut vid 18-tiden hade solen nästan gått ner och vi hade konsumerat en hel del vatten. Däcket var brännhett, den sortens värme som smälter sandaler och kokar Coca-Colan i sin burk.

Även om färjan innebär stora umbäranden; väldig törst, hunger, stekande sol och kompromisser med sanitär standard; blev det en mycket angenäm upplevelse på det stora hela. I övrigt är Egypten nämligen ett land som är smittat av den största farsoten av alla, massturism. Kanske är det det som lett till att varenda egyptier har ett monetärt incitament till att prata med oss, eller att skrika till oss. Även om Aswan är förhållandevis laid back, så slutar varje konversation med en “sales pitch”. På färjan färdas dock mest sudaneser. Sällan har man känt sig så genuint välkomnad till ett land. Många riktiga “möten” på överfärden alltså, och trots att alla är mycket fattiga så vill de bjuda oss på mat, te eller vatten. Mycket uppfriskande!

Vi lämnar ett Egypten som precis gått till val; ett val mellan pest eller kolera om man frågar Egyptierna själva. Å ena sidan har de en av Mubaraks gamla hantlangare med militär bakgrund. En stark kandidat, vilket kan behövas för att styra ett oregerligt folk. I andra ringhörnan står en god muselman från Muslimska brödraskapet. Vissa tror det är vad som behövs för att få ordning, men de flesta som sysslar med turism oroar sig för att turisterna ska försvinna om landet går mer åt sharia-lagstiftning, vilket är en möjlighet med honom som president.

Om det gryr eller skymmer för egyptierna är svårt att avgöra, men en sak är säker: Egyptierna är klädda för tillfället. Alla bär pyjamas.