Så var det äntligen dags för en av äfventyrets hufvudattraktioner, Safarin!

På förslag från Chris, den otyskt skämtsamma föreståndaren för Jungle Junction, gav vi oss ut tidigt i gryningen då Nairobis morgonrusning tydligen inte är något vidare rolig att ta sig an. Sträckan som skulle läggas under hjulen var ca 25 mil, vilket borde ta oss ungefär sju timmar. ”Pyttsan!”, sa de numera så luttrade afrikaresenärerna, ”den som kört från Moyale till Iziolo på ynka två dagar räds inga grusiga masai-vägar! Det där klarar vi nog på fyra-fem timmar!”. Tyvärr visade sig även denna sträcka vara oss övermäktig och vi fick snällt krypa fram i 15 km/h för att bilen inte skulle skramla sönder, åtminstone de sista sex milen. Detta resulterade i att vi kom fram till Sekenanigate i östra Masai Mara först klockan 17. Då parken stänger kl 18.30 gav det oss en dryg timme att hitta en hygglig camp site, vilket visade sig knepigt på vår sköra budget. I slutändan valde vi att åka utanför grindarna för att slå läger på Riverside camp, vid Talek gate. På vägen dit hann vi se två geparder som latade s ig intill vägen.

Vi kan konstatera att de borde trycka någon sorts broschyr med ordningsregler för parken för att ge till både besökare och parkens invånare. Vi tillbringade en regning natt till ljudet av rytande lejon och skrikande babianer, som båda tydligen dristat sig utanför parkens område, trots tydliga regler om att parken stänger kl 18.30!

Vi gjorde en tidig start och tjugo minuter innan öppning blev vi insläppta vid Talek gate. Efter otaliga antiloper, dik dik, gaseller och impala fick vi äntligen syn på vår första big five (gotta catch ’em all!), nämligen Elefanten! Helt ensamma körde vi nämligen över ett krön och hamnade mycket nära en hjord av dem. Spännande!

Vi hade hört att gnuernas årliga migration bara var någon dag bort från Masai Mara och vi gjorde ett försök att få syn på dem vid gränsen till Tanzania och Serengeti, men tyvärr hade de inte nått inom synhåll ännu. Lunchen intogs på lyxiga Serena Lodge, där även reparationer av bilens elektriska system genomfördes. Ett par kablar hade skavts av och fattat eld! Det var lyckligvis ingenting som lite silvertejp inte kunde lösa. Efter lunchen fick vi syn på vår andra big five (gotta catch ’em all!). Vid sidan av vägen låg en lejonhanne och slöade i solskenet. Hans majestät hade inga andra lejon omkring sig, men hade i alla fall ett hov av flugor på sin mage.

Under återstoden av dagen stötte vi på zebror, giraffer, strutsar, en cerval, gnuer, flodhästar, krokodiler och ytterligare en big five (gotta catch ’em all), afrikansk vattenbuffel. Helt plötsligt insåg vi att vi hade mycket bråttom att ta oss ur parken(vi hade betalat för 24 timmar och måste således vara ute ungefär vid fem-snåret. För att hinna ut innan dess måste vi köra ett par mil på så kallade off road-vägar. Just när vegetationen var som tätast och grönsakerna stod meterhöga över körspåret stod vi öga mot öga med ytterligare en hjord elefanter! Denna hjord hade dessutom väldigt unga djur, vilket kanske bidrog till den aggressiva stans vi tyckte oss ana hos hjordens största tjur. Efter olidlig spänning, en strategisk reträtt från vår sida, kraftuppvisningar fråna båda sidor och en slutlig kapitulation från elefanternas sida kunde vi äntligen köra vidare och vi tog oss ur parken precis i rättan tid.

Väl ute ur parken körde vi åter mot Nairobi, nu på oprövade vägar. Vi hoppades att dessa skulle vara i lite bättre skick än de vi kom på, men de visade sig vara etter värre. Det skulle dock visa sig att vägen var mödan värd. Vi överraskades nämligen av en mycket stor hjord gnuer som plötsligt korsade vår väg. Förmodligen var det migrationens förtrupp vi stötte på, hundratals djur i full karriär mot grönare betesmarker. Mörkret började falla och vi kände oss nödgade att bryta mot en av våra afrikaregler; ingen nattkörning. Efter ett par timmar i skumpigt mörker slog vi nattläger i ocharmiga Narok, ett par mil väst om Nairobi.