Att förboka boende i nationalparkerna i Namibia är rekommenderat men då vi inte riktigt jobbar med så långsiktig planering hamnde vi på overflow-campingen (den utan faciliteter som närliggande toaletter, el och vatten) i Sesriem. Men det gjorde inte oss så mycket då det blev en kort nattsömn för att gå upp vid fem för att hinna ut till sandynerna i soluppgången. Då solen enligt schemat skulle gå upp och sprida ett gyllene sken över dynerna möttes vi istället av piskande regn och mer ett grådaskigt ljus. Dock hindrade inte detta oss från att klättra upp på dune 45 och slås av den ändå rätt mäktiga vyn.

Väl uppe var man tämligen dyngsur. På bilden är Mats, som släpat med sig en kamera hela vägen upp bara för att inse att batterierna är slut.

Kalla men med värmen på för fullt i bilen körde vi mot Lüderitz, en fiskeby inklämd mellan avspärrade diamantområden. Själva staden var rätt glesbefolkad men inte så tom på folk som Kolmanskop (attratktionen som tagit oss till Lüderitz).

Innan vi gav oss vidare gjorde vi ett snabbt oljebyte, smärta och elände i vanlig ordning.

Kolmanskop var ett blomstrande samhälle med eget sjukhus, slakteri, bageri och konserthus för dess 300 invånare under början på diamantruschen. Men då större utgrävningar hittades lämnades staden vind för våg och är idag till stor del täckt av sand. Här hamnade vi på en guidad tur som förutom guidens solo med ”God bless Africa” var riktigt givande.

Övergivet hus i Kolmanskop, ett av många rätt flådiga byggen.

Natten spenderades i Keetmanshoop innan vi tog oss vidare till Ai-Ais för att värma upp oss i lite varma källor.

Vägen till Ai-Ais går förbi vissa platser som är kända för att man där kan se Namibias vildhästar. Vi åkte till vattenhålet och väntade i solen ett tag utan att se ett dyft. När vi väl åkte därifrån hittade vi lyckligtvis vildhästarna precis bredvid vägen!

Först skulle vi dock göra oss förtjänta av ett hälsodopp och detta lyckades vi med genom att klättra upp på ett berg. Enligt receptionisten skulle vägen inte vara utmärkt men man skulle utan problem se vart stigen gick. Denna ”tydliga stig” var för våra ögon helt dold och medan Mats och Sandra gav sig på bergväggen letade Erik och Malin febrilt efter stigen som i Malins minne (från 10 år tidigare) var ”rätt stor”. Mitt på berget möttes vi alla igen för att tillsammans ta oss till toppen. På vägen ner hittade vi självklart den riktiga vägen och ja, den var väl lite enklare än de vägar vi själva försökt oss på.

De varma källor som ligger under Ai-Ais ska vara omrking 60 grader vilket inte riktigt återspeglades i utomhus poolen som i och för sig vara varmare än luften men ändå inte kom upp i de brännande temperaturer som vi väntat oss. Poolerna inomhus var däremot varmare och efter bergsbestigningen var det precis vad trötta muskler behövde.

Målet med idag var att ta oss in i Sydafrika och till staden Springbok men då allt flöt på så smidigt bestämde vi oss för att pusha på och befinner oss nu i Clanwilliam. Imorgon Stellenbosch, vinprovning och nöjen!