Detta blir det första inlägget om vår bil, som har arbetsnamnet “Gula febern”, trots att kärran redan varit i vår ägo sedan någon gång i september 2010. Tanken är att vi på denna sida successivt ska dokumentera renovering, men givetvis måste vi inleda med införskaffandet.
Under förra sommaren bestämde vi oss för att ännu en safari skulle företagas, denna gång i nådens år tjuguhundratolv. Som bekant slutade det förra försöket till afrikaäfventyr utan att den otämjda kontinenten nåtts. Brist på tid, pengar, framkardanaxel och saknaden efter våra flickvänner fick oss att vända vid den Saudiarabiska gränsen efter en månads tid. Lösning: jobba och tjäna pengar i tre år, avsätt tre månader under sommaren, skaffa en bil med en hel kardanaxel och fråga flickvänner om de vill följa med. Eftersom vi är världens lyckligaste gossar så ville fröknarna det! (Fick jag det sambandet bakvänt?)
En sensommarkväll (en torsdag) bjöd vi därför 2000 pund på ett gammalt vägassistansfordon (Automotives Association) som stod i ett garage i Leeds. Bilen såg ut att vara i hyggligt skick och framför allt var den utrustad med rätt typ av kaross. På vår kravspec hade vi bland annat:
- Märke: Land Rover
- Modell: Defender 110
- Motor: 200TDi eller senare
- Sätesrader: 2 st
- Rutor i lastutrymme: 0 st
Ägaren gick per telefon med på att hålla bilen åt oss, trots att han helst inte ville sälja till utlänningar. Efter jobbet på fredagen flög vi vi därför från Skavsta till Gatwick utanför London. En hyrbil skaffades och vi körde i 3-4 timmar till Leeds, med anländningstid strax innan midnatt. Lyckligtvis hade säljaren, “aragorn_arathorn” på ebay, inte gått och lagt sig.
Även om bilen var väldigt rostig och luktade väldigt illa verkade motor och mekanik vara i gott skick och eftersom vi lagt 10.000 kr på flygbiljetter och hyrbil bestämde vi att det ändå var rätt att slå till.
Patrull 1. När 40 st nypressade 50-pundssedlar överlämnades, som överenskommet, stirrade aragorn_arathorn, blankt på oss och frågade vad det var frågan om. “Fifty quid notes? I haven’t seen those for at least fifteen years! I can’t take these.”
På ett artigt sätt förklarade han vidare att vi visserligen såg hederliga ut, men lika gärna kunde vara svenska falskmyntare. Varför svenska, uppenbarligen ytterst skickliga, falskmyntare skulle trycka upp en massa pund för att åka runt och köpa upp rostiga rishögar verkade han inte betänka. Trots uppvisat kvitto från Forex var han klart misstänksam. Som tur var lyckades han mitt i natten få tag i en jourhavande banktjänsteman som kunde intyga att det faktiskt fanns nya 50-pundssedlar och att the T-Centralen Forex faktiskt verkade vara en riktig bank eller växlingskontor. Efter visst trugande gick han med på att sälja bilen till oss. Vi hade ju faktiskt känt igen namnet han givit sin son, döpt efter en av dvärgarna i Bilbo.
Vi inledde vår färd mot Gatwick, där hyrbilen skulle lämnas tillbaka. Eftersom Mats var den enda försäkrade föraren hos Avis fick han köra hyrbilen medan jag puttrade bakom i Land Rovern. Eftersom det var mitt i natten kunde vi inte få tag i vårt försäkringsbolag, men hur stor är risken att det händer något?
Patrull 2. I en stor rondell 10 min från Gatwick stannar Land Rovern. Batteriet är tomt. Mats åker iväg för att skaffa bogserlina för att dra bilen till en närbelägen parkering så att vi kunde sova och köpa batteri dagen därpå. Jag står kvar och väntar. Strax anländer en tjänstvillig polis som undrar om han kan hjälpa till. Det får han gärna. Ett problem bara, han frågar efter försäkring. Och där står jag, världens sämste lögnare, och saknar världens kanske främste lögnare (som skaffar bogserlina). Plötsligt blir jag väldigt dålig på engelska, samtidigt som polismannen blir väldigt otjänstvänlig. Dessvärre har han vid det här laget förstått att vi inte bara precis köpt en bil som är oförsäkrad, utan även att vi kört den i rekordhastigheten 130 km/h i flera timmar, ända från Leeds.
Ungefär samtidigt som Mats återvänder häver han ur sig något i stil med “You don’t have to say anything, because that can and will be used against you in court”. Mats är däremot fortfarande flytande på engelska och förklarar att hans dumma vän sällan importerar fordon. Visst är vi försäkrade! Försäkringsystemet i Sverige skiljer sig från det Engelska, men vi har en importförsäkring! Det är bara att ringa TryggHansa och kolla. Det kunde han inte, av samma anledning som vi inte kunde skaffa vår försäkring. Det var ju natt. Hans kollega på stationen kunde dock intyga att TryggHansa.se verkade syssla med försäkringar.
-“It probably wouldn’t do any good to summon you boys to court, huh?”
-“We will be long out of your country by then, sir.”
Efter en lång natt införskaffades ett nytt batteri och trafikförsäkring. Färden kunde fortsätta.
Patrull 3. Ganska snart märkte vi att bilen blev rejält överhettad och vi var tvungna att stanna ett par gånger för att felsöka. Detta hade i varit med om med vår förra bil, “The Wreckoning”. Vi kunde däremot inte hitta något tydligt fel, men efter att vi bytt ut det roströda kylarvattnet mot nytt fräsch vatten från en vattenspridare på ett hotell så verkade motorn inte överhetta längre. Detta var resans minsta patrull.
Patrull 4. Drygt ett dygn efter att bilen inhandlats börjar motorn koka på en motorväg i Holland, mitt ute i ingenstans. Vår generatorrem och tillika fläktrem hade gått sönder. Klassiskt Land Rover. Vi ringde en europeisk hjälpjour som lovade att en mekaniker var på väg. Drygt fyra, något svala, timmar senare anlände han med en ny rem. ca 1500 kr och ytterligare en timme senare kunde vi köra vidare.
Efter detta gick resan ganska bra och vi angjorde Stockholm vid tre-snåret på måndag morgon. Ganska utmattade, men väldigt nöjda, kunde vi gå till jobbet några timmar senare. På hela helgen hade vi kanske sovit tio timmar, med lite tur.
